Främling är hans kärlek. Med stumma läppar,
höljd i sorgens mantel han okänd vandrar,
utan hem. Bland jordiska lustar ingen
frände han äger.

"Säg ditt namn, o främling?" Han kan ej svara.
"Vila! Njut en svalkande dryck!" Han vandrar
tyst förbi med stirrande blick åt mållöst
blånande fjärran.

Vart han går, av nattliga moln betäckes
himlen, fågeln tystnar, och ängen gulnar,
källans sorl förstummas, och kalken sluter
doftande blomman.

Ve! skall himlen evigt av moln beslöjas?
Får till slut ej mattade vandrarn fälla
törnig stav och luta mot kallnad barm sitt
dignande huvud?