En kväll, några dagar efter Hedvigs begravning, hade Drake stigit till häst och ridit ut.

Himlen var höljd av moln, det regnade och blåste. Sådant väder behagade honom. Han avtog hatten och lät regnskuren fritt störta över sitt huvud, lyssnade till vindens tjut i skogen, betraktade de jagande molnen och sporrade sin häst, som om han velat ila framåt i kapp med dem.

Stunder, sådana som denna, var en vederkvickelse för hans själ. Då vilade de tankar, som med sin eviga kretsgång kom hans hjärna att svindla, då vek hopp och fruktan och grubbel fjärran och efterträddes av en vild levnadslust.

Så ilade han länge framåt, tills den tröttnade hästen, som han givit fria tyglar, saktade sitt lopp. Drake var då vid stranden av sjön, icke långt från Signildsborg.

Han stannade och lyssnade till vågornas brus på den upprörda insjön, till vindens vinande i skogen och det vemodiga sorlet av talrika regnbäckar, som, bildade av de smältande snödrivorna, störtade utför klipporna, och över bäddar, som de grävt i den våta jorden, sökte sin väg till sjön.

Hans själs stämning samklingade med dessa toner och lade ord och tankar i den vilda sången.

- Naturen suckar under nödvändighetens lag. Molnen där uppe länkar icke själva sin kosa, böljorna dansar icke av egen lust på den stormiga sjön; de drivs av den blinda nödvändigheten. Och från denna lag skulle av allt skapat endast människan vara befriad! Det är en villa. Ödet, vars nät omspinner hela skapelsen, för även henne i ledband; hjärnans fibrer är de tyglar, varmed det osynligt styr människoanden. Liksom varje brant, varje ränna i dessa klippor, vilkas splittring syns så nyckfull, varit ovillkorliga följder av forna strider mellan naturkrafterna, så är människans tankar, beslut och handlingar, så fria de syns, endast verkningar av den blinda nödvändigheten. Vem är därför skuldfri, och vem är brottslig? Vad är gott och vad är ont? Stjärnorna förutsäger, vad vi blir, naturen bestämmer det. Vi är verktyg i ödets hand, ingenting annat. Våra känslor och lustar är dess hävstänger. Vi är otillräkneliga för våra gärningar, och envar skall på domens dag kunna svara: se, jag vart det, vartill du gjorde mig; är jag brottslig, så är skulden icke min, utan din ...

(Fribytaren på Östersjön, 15:e upplagan, Skrifter IV, s.249-251)