Om ni går upp på Kapitolium, för att se Julius Cesar - och var skulle man träffa honom, om icke där? - så vänta ej att få skåda Sullas "vårdslöst gördlade pojke" med den självsvåldiga hållningen, de intalande åtbörderna, det lockiga huvudet, de svarta livliga ögonen och de välrundade smärta lemmarne! Den Cesar, Afrodites ättling, vars ungdomsfägring drog de på forum församlade medborgarnas blickar efter sig och tjuste kung Nikodemus, är försvunnen. Antingen ni går till vänster, för att se hans bröstbild i kapitolinska muséets kejsarsal, eller till höger, där hans kolossalstod bidar er i arkaden till konservatorenas palats, skall ni icke upptäcka ett spår av sprätten, om vilken Cicero yttrade: "när jag ser hans oändligt sorgfälligt krusade lockar och iakttager, hur han stryker dem med ett finger, förefaller det mig omöjligt, att den människan kan ruva på en så stor olycka - romerska fristatens omstörtande".

(Romerska kejsare i marmor, Skrifter IX, s.8)