Så hände en sommardag, att Erland återvände från en jakt.

Överst på en kulle i skogen växte en gran, ung och smärt, men högre än alla omgivande träd. Hennes topp syntes från slottsfönstren över den kringliggande skogen, och när hon tecknade sig mot en röd aftonhimmel, var det, som om hon längtande skådade ut i världen och önskade sig fjärran till palmernas land.

Nedanför kullen sorlade en bäck över sand och kisel-
stenar på sin väg till sjön. Bäcken hade längre in i skogen en bråkig vandring mellan mossbelupna stenar och hundraåriga trädrötter, men här utbredde sig hans stränder till en gräsmatta, där blå, vita och röda blommor prunkade. Här satt Erland ofta, glad åt furusus och enslighet; hit ställde han även nu sina steg, för att dricka av bäckens friska vatten. Käck och Grip, de båda hundarna, följde honom.

Hunnen upp till kullens topp, stannade han förundrad, ty nedanför skådade han något ovanligt. Där satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes ansikte, ty hon blickade icke åt honom, men han såg kolsvarta lockar gjutna över blottade skuldror och över en mörk dräkt, sirad med mångfärgade band. Flickan doppade än den ena, än den andra nakna foten i bäcken. Hon fröjdades visst åt svalkan, kanske ock åt bubblorna, som föddes av denna lek. Och nu började hon sjunga med gäll, välljudande röst, som fick gensång borta i skogen.

Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland av hennes later, klädsel, sång, som lät helt annorlunda än de visor nejdens flickor sjöng, när de sökte boskapen i vildmarken. Vem var hon då? Kanske en älva eller en förtrollad prinsessa? Tyst och undrande stod Erland på kullen, och han kände i sitt hjärta något hemligt, oförklarligt, hemskt och ändå lockande.

Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på flickan och morrade argt. Och medan Erland stod fördjupad i åskådning och tankar, rusade Grip nedför kullen, som om han velat slita den okända i stycken.

Då märkte Erland hennes fara och kallade hunden tillbaka. Men innan det skett, hade flickan brådsnabbt vänt sig om, rest sig upp och, just som hunden borrade vassa tänder i hennes klädning, stuckit en dolk i hans hals. Med ett stycke av klädningen mellan tänderna tumlade Grip till hennes fötter.

(Singoalla, 4:e upplagan, s.15-17)