(Situationen: magister Lars har i sin jakt på fadern, mäster Gudmund, som flytt undan hans terror, kommit till den mystiske stigmanshövdingen Slatte.)
Han stod i en lång sal och såg å det upphöjda golvet vid motsatta gaveln en orörlig skepnad, belyst av morgonljuset från takfönstren. Skepnaden satt med ett spjut bredvid sig bakom ett bord mellan tjocka, till beläten snidade stolpar. Det ena belätet hade en metallglänsande solgloria kring huvudet, det andra en blixtgloria och höll en stridshammare. Föreställde de helgon eller avgudar? I vilketdera fallet utgjorde de en lika avskyvärd syn för Lars Gudmundsson. Å bordet låg en stridsyxa vid sidan av någonting, som liknade bojor. Bredvid högsätet stod en mer än manshög harpa.
Var skepnaden, som satt mellan högsätesstolparne, också ett beläte? Han var lika orörlig som de. Under en simpel järnhuva av gammaldags form sågs ett ansikte med drag, formade i stort, genomkorsade av rynkor och fåror, i ramen av grått, strimvis snövitt skägg och hår, som föll ned över en röd rock med pälskrage. Hans ögon tycktes i början även orörliga, där de under buskiga ögonbryn var styvt riktade på främlingen.
Herr Lars sänkte huvudet till en nedlåtande hövlighetsnick; men nicken - måhända under inflytelse av gubbens ögon - övergick ofrivilligt till en lätt ryggböjning, åtföljd av hälsningen "Guds fred!"
Hälsningen besvarades icke, såvida det icke var ett svar, att gubben slöt ena ögat och betraktade Lars med det andra, som samlat i sig bådas skärpa.
Obehaglig tystnad. Icke en vink till främlingen att sitta ned. Lars kände, att här börjat en brottning med osynliga armar mellan honom och den gamle om det första avgörande övertaget. Lars rätade sig och lyfte pannan högt, väl vetande vem han var och att han stått behärskande, skrämmande och kuvande i universitetsauditorier och fyllda kyrkor.
- Är du Slatte? frågade han med domareröst.
Icke ett ord till svar, men en av dörrvaktarna viskade: - Slatte.
Skuggor flög över en solskensruta på golvet. Från det takfönster, som tecknade denna ruta, flaxade vingar och sträckte sig ett par fågelhalsar. Strax därefter sänkte sig två korpar ned på bordet framför Slatte. De kraxade, och han strök dem över den svarta, i grönt och purpurblått skimrande fjäderskruden. De flög upp på högsätesstolparna och spände, även de, ögonen i herr Lars. Högst besynnerligt! Den ene uppstämde, sedan han betraktat honom, ett läte, som ej var olikt ett hundskall.
- Jag är magister Laurentius Gudm...
- Jag vet vem du är.
- Laurentius Gudmundi, och jag har kommit i viktiga ärenden, som vi skola avgöra oss emellan (Lars lät med en vink förstå, att dörrvaktarna var överflödiga), sedan jag först sport dig, om min fader Gudmund Gudmundsson, vapensmed från Jönköping, och hans dotter vistas här hos dig, eller om du vet, var de befinner sig.
Lars gick, sedan han sagt detta, några steg fram i salen.
- Stanna! bjöd Slatte.
Lars' panna rodnade av vrede. Plötsligt utbrast han:
- Hör du! Är det av brist på vett eller uppsåtlig ohövlighet, då du icke bjuder en hedersgäst
att sitta ned? Jag nödgas göra frågan, ehuru jag kommit som ett fridsbud och icke vill kiv,
utan frid, mellan mig och dig.
- Hedersgäst!
Ett egendomligt ironiskt eko från högsätet hade upprepat detta ord. Lars tog åter några steg fram med högburen panna och sade med eftertryck: - Du hörde vad jag först och främst vill veta: om min fader och syster befinner sig här.
- Tillbaka till den plats, där jag bjöd dig stanna! Jag förnyar aldrig en befallning två gånger.
- Hut, gubbe! Tror du, att jag är din dräng, vettlöse bonde? Eller tror du kanske, att jag är rädd, därför att du har väpnade förbrytare omkring dig? Då känner du mig icke. Var hövlig och låt oss talas vid! Det är bäst för oss båda.
Slatte reste sig ur högsätet och steg ned på salsgolvet. Han var en jätte - halva huvudet högre än jätten Lars. Han gick fram till denne. Bådas händer lyftes och grep, finger vid finger, in i varandra. Det var som om de hade avtalat om ett bekant kraftprov. Lars, som kunde böja järn, gjorde en ringa ansträngning, för att bryta ned gubbens händer. Det lyckades honom icke. Han gjorde en starkare. Lyckades ej heller. Han uppbjöd då hela sin handstyrka. Hjälpte icke. Han måste inskränka sig till försvaret, och under en minut, två minuter höll krafterna ömsesidigt jämvikten. Karlarna vid dörren åsåg uppträdet med andlös spänning. Småningom segnade magisterns händer tillbaka, och med av smärta sammanbitna tänder sjönk han själv, först tum för tum, därefter med plötslig hast ned på knä.
- Häxeri! vrålade han. - Du är djävulen själv!
Slatte fasthöll honom i hans läge och gav en vink åt dörrvaktarna. De kom med bojorna, fastgjorde dem kring den knäböjdes hander och fötter, sträckte ut honom på golvet, lade en kavel i hans mun, skar upp hans kläder längs efter ryggen och blottade den. Slatte visslade och återvände till högsätet.
Från en sidodörr inträdde en karl med spöknippor.
(Vapensmeden, Skrifter VII, s.224-8)