(h4>Vad handlar din bok om? Om ”Viktor Rydbergs författarskap”. Den abstrakta termen ”författarskap” försöker indikera dels att jag intresserar mig för hela hans produktion (oavsett genre), dels att fokus ligger på skrivandet som verksamhet och roll.

Vad handlar den inte om?

Boken undviker i stort sett de Rydbergska texternas primära funktion, dvs att underhålla, upplysa och påverka läsaren. Andra har skrivit om det. Jag koncentrerar mig istället på vissa av textens sekundära funktioner, de som har att göra med förhållandet mellan författaren och texten. Detta eftersom [jag tror att] man på denna väg kan få en ”sidoingång” till hans verk och härifrån belysa vissa sidor av hans författarskap.

Varför just Viktor Rydberg?

För att hans verk har varit historiskt viktiga, för att de spelade en stor roll i den svenska kulturen och samhällsdebatten under nästan hundra år. Men naturligtvis framför allt för att jag fångades av honom.

Hur gick det till?

Jag var intresserad av skarpskytterörelsen, “vår första moderna folkrörelse”, en fascinerande blandning av nationalism, liberalism, manslekar och hjälteideal. Rydberg var en av rörelsens inspiratörer; jag undrade om det fanns inslag av utrikespolitisk aktivism i hans engagemang. Det gjorde det inte – men medan jag studerade hans texter fastnade jag för helt andra saker.

Varför heter boken Den trogne smugglaren?

Titeln anspelar på en gestalt i novellen Ett äfventyr i finska skärgården, på den ”smuggling” jag talar om i baksidestexten, och på en pjäs som Rydberg skrev som trettonåring - Den trogne röfvaren.

Vilka ”speglingar” är det som undertiteln syftar på?

Dels den ”metapoetiska”: textens tendens att spegla sig själv och sin tillkomst. En tendens som på ett naturligt sätt förklaras av att författaren, medan han skriver, alltid också har själva författandets problem i huvudet. Speglingar av denna typ kan ses som ett slags textens ”självporträtt”, och genom att lägga ihop dem kan man (menar jag) få något man kunde kalla för en ”självbiografi”, det rydbergska författarskapets berättelse om sig själv. Därmed inte sagt att denna berättelse skulle vara mer sanningsenlig eller fullständig än självbiografier brukar … Men ”spegeln” syftar också på textens förmåga att visa en bild av sin författare. En spegling med (minst) två sidor. Dels att författaren kan projicera en ”rollbild” mot omvärlden, dels att han kan få veta (kanske oönskade) sanningar om sig själv. Det är främst den senare aspekten som intresserat mig, eftersom den riskerar att leda till ”censur” och indirekt till ”smuggling”. Och denna kamp mellan censur och smuggling har (i Rydbergs fall, tror jag) påverkat författarskapets utformning, texter och genrer har övergivits, varpå det ”personliga” eller ”subjektiva” innehållet istället sökt sig utlopp i nya former och nya förklädnader.

Du är amatör. Vad har du för förutsättningar att skriva en sån här bok?

Till utbildningen är jag fysiker och historiker, till professionen bibliotekarie, Rydberg har varit ett fritidsintresse i tio år, mitt litteraturvetande i övrigt sträcker sig inte över allmänbildningen. Jag tror att jag är bra inläst på Rydbergs verk och på forskningen kring dem, och att jag är någorlunda orienterad i hans tid, i artonhundratalets historia och kulturhistoria. Och så inbillar jag mig att jag har en ny idé, ett nytt angreppssätt på ämnet. På minussidan: bristande litterär kringsyn och dålig kunskap om modern litteraturvetenskaplig teori. Jag har därför försökt hålla en låg teoretisk profil och undvikit lönlösa försök att få mitt verk att se ut som något annat än ett amatörarbete.

Har du några fler ursäkter?

Rydbergsforskningen har i stort sett legat för fäfot sedan 1960 – även om det naturligtvis funnits undantag, och även om man har kunnat se tecken på en renässans de senaste åren. Vad som kan tänkas och sägas förändras ju hela tiden, och om proffsen håller sig borta från ett område uppstår luckor som även en amatör kan hjälpa till att fylla. Så hoppas jag i alla fall.

Hur har du förhållit dig till tidigare forskning?

Min kommunikation har (av ovan anförda skäl) mera varit ”vertikal” (med gångna tiders Rydbergsforskare) än ”horisontell” (med nutida litteraturforskning). Positivt formulerat: jag har försökt att föra ett konstruktivt samtal med den äldre forskningen och bygga vidare på dess resultat.

Vad tror du krävs för att kunna uppskatta boken?

Ett visst historiskt intresse; och ett visst mått av tålamod. Varken artonhundratalskulturen i sig eller Rydbergs texter och idéer är helt lättillgängliga från det här avståndet. Jag har i mina optimistiska stunder försökt se min bok som del av någon litterär motsvarighet till Slow Food Association.

Varför tar du upp ett så uttjatat ämne som Rydbergs sexuella läggning?

Inte för att den är viktig i sig, utan för att konflikten är det. Konflikten med samhällets normer, och med hans egna religiösa och moraliska ideal. Och dess följder: utanförskap och klyvnad. Jag tror att dessa saker spelar en stor roll för hans författarskap, som drivkraft och blockering, som förklaring till vad och hur han skriver, till vilka frågor han intresserar sig för, till vilka genrer, ämnen och stilar han väljer.

Vilka av Rydbergs texter tar du upp i boken?

Främling är hans kärlek (opublicerad), Ett äventyr i finska skärgården (1850), Positivspelarne (1851), De vandrande djäknarne (1856), Ett jul-äventyr (1856), Den siste athenaren (1859), Lille Viggs äventyr på julafton (1871), Romerska sägner (1874), Den meliska Afrodite (1874), Skalden Kadmon och Ruthwell-korset (1874), Antinous (1875), Ur andra delen av Göthes Faust (1875), Snöfrid (1875), Skogsrået (1875), I klostercellen (1875), Dexippos (1876), Den flygande holländaren (1876), Prometheus och Ahasverus (1877), Träsnittet i psalmboken (1878), Klockorna (1880), Spillror (1882), Nero och ljungelden (1882). Plus några till i förbifarten.

Varför inte Singoalla?

Det är tänkt att hon skall med i en senare del. Verket skrevs visserligen redan 1857, men det kan bäst förklaras om man tar hänsyn till ändringarna fram till sista upplagan 1894. Det känns också rätt att Rydbergs ”älsklingsbarn” får avsluta berättelsen.

En senare del?

Den trogne smugglaren går bara fram till slutet av sjuttiotalet. Jag skulle vilja fortsätta berättelsen om Rydbergs författarskap genom hans stora och utflippade åttiotalsprojekt – försöket att rekonstruera ”germanernas mytiska epos” – för att slutligen landa i hans ”litterära återkomst” i början av nittiotalet, med romanen Vapensmeden, andra diktsamlingen, och slutligen den omarbetade fjärde upplagan av Singoalla.

Niohundra sidor för att skissa ett författarskap – är inte det absurt?

Jo. Men jag hoppas att det i alla fall är absurt ”i Viktor Rydbergs anda”.

Till startsidan

2 maj 2006