På sin tron kung Frode sitter
i demantprydd purpurrock,
ser med välbehag, hur glitter-
strödda dansarinnan spritter
som i rytmiskt rus vid citter-
knäppars klang och flöjters lock.
Kanslern-Mammonsprästen kommer,
gör en sirlig bock,
säger: större arbetskraft
kräver Grotte än han haft,
vida större
än den förre,
den han hittills haft.
Dina trälars kraft förslår ej,
fastän hundratusen män,
och den helga kvarnen går ej,
om ej flere draga den.
Större, större arbetsflock
krävas för de ständigt tyngre,
ständigt tyngre kvarnstensblock.
Giv mig ock trälinnorna,
som de äldre, så de yngre!
Kungen sade: o de yngre,
o de vackra kvinnorna!
Käre präst och kansler, måtte
du förskona dem från Grotte!
Skona dem, min käre präst! -
Nej, de yngre draga bäst. -
Nå, så tag trälinnorna!
O, vad offer gör jag ej för
Grotte! Tag trälinnorna,
märk likväl: med undantag för
glädjelivsprästinnorna,
dansarinnorna!
På sin tron kung Frode sitter
och betraktar, nästan vek,
kungabarnens muntra lek.
Hör, den låter fågelkvitter,
fågelgnabb och fågellock!
Kanslern-Mammonsprästen kommer,
säger: större arbetskraft
kräver Grotte än han haft.
Lyckligt, att trälinnors kved
ger oss barn i djupa led.
Många arbetsbäckar små
varda till en mäktig å.
Grottekvarnen,
ständigt tyngre,
har behov av trälabarnen,
även tioårs och yngre.
Kungen svarar: trälabarnen,
tarva icke även de
leka någon gång och le,
medan de
växa upp att driva kvarnen? -
Herre konung, giv mig barnen!
Minns att utan tukt och vård
växer detta lata yngel;
nyss ju stal en sådan slyngel
äpplen i din örtagård.
Större, större arbetsflock
fordras för de ständigt tyngre,
ständigt tyngre kvarnstensblock.
Giv mig trälabarnen ock,
även tioårs och yngre! -
Nå, så tag dem! Kungen sitter
kvar och känner hugen vek
vid de egna barnens kvitter,
fågellock och fågellek.
På sin tron kung Frode sitter,
flöjt och puka och cymbal
ljuda i hans pelarsal,
där i nåd han skåda gitter
gossefägring, frisk och huld,
köpt med Grottekvarnens guld,
hålla bal.
Unge svear, sachser, britter,
även en och annan grek,
apollinisk än och vek,
dansa där i vapenglitter,
leka där sin sista lek,
svinga runt och storma an
mot varann,
lans mot svärd och svärd mot lans,
i förtvivlad vapendans,
av förtvivlan oförsagda,
tills de siste ligga lik,
vackra, blodbesköljda lik,
på det guld- och jaspislagda
golvets glada mosaik.
Kanslern-Mammonsprästen kommer,
gör en sirlig bock,
tar ur fickan i sin rock
fram ett papper. - Här, du gode
konung Frode,
här i rund
summa har du räkning över
vad din Grotte nu behöver
under år och dag och stund.
Årets offer av personer
är ej mer än tre miljoner,
icke en i var sekund -
offer ej fördömliga,
då i länder, som du vunnit,
arbetskrafter vi ju funnit
nästan outtömliga,
och dessutom trälajakt
hålles nu i varje trakt
över hela vida världen
genom Grotteguldets makt.
Folk mot folk ha lyftat svärden,
och, hur fejders öde gångar,
göras fångar, säljas fångar,
säljas kvinnor, män och barn
till din helga Grottekvarn.
Icke brista
vederlag för vad vi mista,
trälamassor varje dag
drivas hit i vederlag.
När vår kvarn är viss om maten,
trygg är staten,
trygg, orubbelig din tron,
trygg och strålande i ära
är nu ock vår rena lära,
Plutus-Mammons religion.
Grotte går sin jämna ban
med ett guldregn hela dan.
Kung, nu kan du verkliggöra
det du tänkt och det vi böra:
din beundransvärda plan,
och på trygga
grundmurjättestenar bygga
det ofantligt stora templet
åt vår gud och talisman.
Värdig form åt vad du ämnat
har vår arkitekt från Rom
här i denna ritning lämnat
till gud Mammons helgedom.
Jord och himmel skola undra,
när de se en byggnad, hundra -
hundrafalt så bred och vid
som kung Cheops' pyramid;
tjugo gånger högre opp
når dess topp,
där gud Mammon å ett torn
håller ymmighetens horn
och på dig å kungastolen
öser, glimmande i solen,
en kaskad av gyllne korn.
Och där nedom - vilken syn!
Tjugo rader
svindelhöga kolonnader,
likt en trappa ned ur skyn!
Varje sådan kolonnad
svarar till ett stånd, en grad
i din stat och bär upp stoder
svarande till stånd och grad:
överst, högst i eterns bad,
jättestoder av vår moder
kyrkans söner, präst vid präst,
lutande på herdestavar;
å kolonnerna därnäst
dina riddare med glavar
över stegrad häst.
Låt så ögat glida ned
utför sjutton pelarled
till den lägsta kolonnaden!
Var kolonn är här en slav,
träl vid träl är hela raden,
som bär upp dess arkitrav.
Nog man ser, att bördan känns:
sena sträcks och muskel spänns,
ryggen böjs och söker vägg,
stela, ådersvällda händer,
kramplikt sammanbitna tänder
inom tovigt skägg,
svullna fötter, krökta tår,
vaden stram,
dyster uppsyn i en ram
svettigt hår.
Och se blicken! Se, däri
ur det trötta, slöa, skumma
gnistra mot oss trälens stumma
hat och lama raseri!
Denna templets bottenvåning
bygges upp, som du befallt,
av basalt;
men till seklernas förvåning
bygges allt,
allt det övriga av guld,
som ett tecken av vår skuld
till den gud, som är oss huld:
nitton våningar av guld,
murar, kolonnader, stoder,
torn och tak i ljusets floder
stå i eld av Grottes guld.
Frode sade: det är gott.
Nog blir templet guden värdigt.
Men när blir det färdigt?
Jag har brått.
Går din Grotte, som han gått
med en arbetskraft som senast,
räkna vi, att templet står
färdigt inom tjugo år,
konung, tjugo år allenast,
men då må vi börja genast. -
Tjugo! Jag som tänkte fem! -
Konung, skall du minska dem
ända ned till fem?
Nådige gud Mammon, måtte
då ett medel ges oss snart,
ett, som verkar underbart
och ger Grotte
fyradubbel fart!
Mäktige gud Mammon, du,
du, vars vishet saknar gräns,
inspirera medlet nu!
O, jag har det,
och jag tar det,
ger det namnet konkurrens.
Medlet eggar, hetsar, sporrar,
sticker, stinger, gnager, borrar,
nerv, som slaknat, överspänns,
och det sveder och det bränns!
Fogdar har du tjugofyra,
de som Grottes gång bestyra.
Låt dem för sitt fögderi
redogöra varje månad,
och du själv skall bli förvånad
över trollerit däri.
Den som då av Grottes mäld
överbringar allra mest
blir vid nästa Mammonsfest
på din högra sida ställd
och i riddarkapitel
prydd med fursterang och titel,
ärad som ett samhällsstöd,
och får bo,
Frode, på ett slott i ro
till sin död.
Men den arma fogdesjäl,
som fått minst av Grottes mäld,
han är fälld,
han blir träl,
bindes vid en Grottestång
och får draga dagen lång,
gisslad över rygg och häl,
tills han dignande ihjäl-
trampas under hälarne
av de andra trälarne.
Konung, det är konkurrens;
hur den eggar, hetsar, sporrar,
sticker, stinger, gnager, borrar,
hur den sveder och den bränns!
Så kan Grottekvarnen snart
gå med rent helvetisk fart.
Gör med minsta kraftförslösning
guld av muskelenergi!
Det var frågan. Här dess lösning
i praktik och teori.
Grottes hållande i gång
dagen lång och natten lång
kräver, i ett överslag,
tio tusen liv per dag.
Var sekund, dess draghjul dansar,
skänker guld åt Frodes tron
och ger tempelguld och plansar
åt hans dyra religion.
Slika massors närande
vore för besvärande,
tid- och guldförtärande.
Utan vederlag förbrukad
arbetskraft är billigast.
För envar av kvarnen slukad
fös en annan fram i hast!
Varför ock en lag förkunnar
statsaritmetikens dom:
ej ett bröd åt dessa munnar,
ej en dryck åt deras gom!
Drevs du inom Grottes stätta,
vräks du ut som lik.
Grymhet är det ej i detta,
blott aritmetik.
Stackars lilla trälabarn,
som med far och mor och andra
har från härjat hem att vandra
vägen till kung Frodes kvarn -
målet, med förfäran anat,
målet för de tunga fjät,
ser du det, ser du det?
Ser du där vid himlens bryn
något, likt ett kägeldanat
moln, som stiger upp mot skyn?
Ser du det,
målet för de tunga fjät,
vad med skräck, åt alla håll,
far och mor ha efterspanat?
Det är Frodes Grottetroll,
det är Frodes Mammonskvarn,
som skall krossa er, I flarn;
spindeln, som ur era safter
snart skall suga nya krafter
till att spinna,
till att tvinna
åt kung Frode gyllne garn,
åt den store mänskojägarn
gyllne garn till jägarnät.
Ser du det, ser du det,
ser du altaret, mitt barn,
där ditt blod, det lätta, unga,
varma, rena, offras skall
åt den kalla syndatunga
världsförhärjande metall?
Vad som, skådat fjärmare,
tedde sig som kägelskyn,
formar sig för häpen syn,
när du drivits närmare,
till ett fjällhögt Geyserfall,
ett kupolgestaltat svall.
Det är Grottemäldens doft.
Våg på våg av gyllne stoft
ses i aftonsolens glöd
glänsa eld- och purpurröd.
Guldvågen kommer i strålar, som höja sig,
spruta mot zenit och dröja och böja sig,
sluta sig samman i dallrande fall
till ett valvgestaltat svall.
Guldregnskur på guldregnskur
bygger skimmermur,
gjuter glimmerskal
runt en kärna av skräck och kval,
höljer och döljer vad trollet gör
därinnanför.
Men du hör...
Det ljöd på milslångt avstånd redan
som uvars hu i furusus,
som lommars skri i vågors brus,
och ljudet stiger och sväller, medan
du drives fram mot kupolens ljus;
det störtar upp i cykloniskt gny
ur guldregnsvalvet mot himlens sky,
det vräker ut
i forsar av kvidan och stön och tjut,
av jämmer och hånskri, en ryslig sång
till rytmen och takten i Grottes gång,
till rytmen i kvarnens skakande,
i axelstolpens brakande,
i bommars och stängers knakande,
i löparstenens
och liggarstenens
gnisslande
och visslande,
och klagan och hån
och vin och dån
bli en enda röst
som ur helvetets bröst.
* * *
Vilket vimmel över ängden!
Grottekärnans glitterskal
öppnar sig för nyanlända
trälaskaror utan ända,
hundratal och hundratal.
Flock på flock
drives fram till Grottes block.
Det är ordning i det hela,
ingen villervalla spord,
fogdetjänarna fördela
rätterna för Grottes bord.
Främst i varje flock gå barnen,
förda av en offerpräst,
till sin vridstång in i kvarnen,
kvinnor sen och män därnäst.
Ja, vad vimmel över ängden!
Över mängden
blinka lansar,
skina pansar,
det är Frodes män till häst.
Krigarglavar,
fogdestavar
reda allt. Framåt, I slavar!
Fram, I slavar,
fram vid slag och hugg och spark,
in bland Grottehjulets navar
på dess blod- och gallbesköljda,
dess av trampade kroppar höljda
mark.
Fram, fram,
offerlamm!
* * *
Grotte mal med kraft och hast,
dagar, nätter, utan rast;
löparstenens klippa svänger,
bjälkar, bommar, hjul och stänger
kretsa kring sin axelmast,
ila, så att ögat hissnar
inför denna vilda färd.
Närmast mittelstolpen vissnar
barnaskarans blomstervärld.
Märks den lilla kroppen slapp,
livas han med gisselrapp.
Grotte har ej råd att mista
ens den sista
gnista
av dess späda levnadskraft;
därför hugg med snärt och skaft!
Tårar strömma, kinder blekna,
läppar darra, senor vekna.
Kvid, du trälabarn, och gråt,
om det lindrar, men framåt!
Gråten sinar i den djupa
hemska ångesten att stupa
under deras fötter, som
komma närmast där bakom.
Själv du nödgas trampa mången,
som för dina fötter kom,
där du skjuter för dig stången.
O, vid detta dova tramp,
som du ständigt hör bakom,
griper liten hand i kramp
om den stygga, stygga stången.
Själva krampen är för svag,
och du famlar, släpper tag,
tumlar ned på trötta knän,
stupar så i döden hän,
trampad till en blodig deg
under tusen andras
kvalförtyngda steg.
Röda droppar ymmigt pärla
från de gaddbeslagna remmar,
varmed fogdedrängens färla
flänger mäns och kvinnors lemmar.
Värst av hugg och slag det regnar,
där man vacklar, där man segnar.
Och likväl
är ej sådan bödelssjäl
grymmare än mången annan.
Ångestsvett på fogdepannan!
Fogden ock är Grottes träl.
Minns: för honom valet gäller:
statens högsta ära eller
nödgas draga dagen lång,
likt hans offer, Grottes stång,
tills han dignar och ihjäl-
trampas under hälarne
av de andra trälarne.
Därfär ila, ila, ila!
Blott en enda timmes vila
kräver trollet varje år:
när den stora Mammonsfesten
förestår,
när för guldets store gud
och för Frode, hedersgästen,
Grotte klätts i högtidsskrud,
axelns lopp med flaggor siras,
rosor strös på blodig sand,
och kring stång och bjälke viras
gyllne kedja och girland,
trälen kläds till Harlekin,
trälamön till Kolumbin,
dräkt i grönt och karmosin
höljer deras sår och trasor
och i drag, som spegla fasor,
trollas fram ett lustigt grin
medels pensel och karmin -
medels streck som göra, att
munnen syns förlängd till skratt.
Då, hur ståtlig Grotte dansar,
prydd med fanor, bjäfs och kransar!
Ser du offrens glada min?
Då, hur muntert Grotte maler,
liksom eldad av musik!
Tusen pukor och cymbaler
överljuda kvalens skrik.
Vrål av röster, som förbanna,
dränks i stolta toners gång,
i fanfarers hosianna,
till gud Mammon och kung Frode,
helga körers jubelsång.
TRÄL I GROTTEKVARNEN.
(Med anledning av Mammonsfesten är han, likasom de andre trälarne, klädd till harlekin och målad i ansiktet, så att han tyckes skratta.)
Herre Sebaot, jag ropar till Dig:
hämnd över de eländas bödlar!
Hämnd över de väldige!
Herre Sebaot, är Du?
Är Du icke, åkallar jag Dig fåfängt,
men åkallar Dig,
åkallar Dig av förtvivlan.
Jag vill icke, kan icke undvara Dig.
Du skådar i min själ,
och Du, den sannfärdige, vittnar:
"Vad som pinar detta mitt arma barn,
ej är det hans gisslade sår eller hans glödheta
törst
eller döden, som han hör bakom sig.
Icke är det hans lekamens plågor,
icke är det de, som ropa ur hans flämtande bröst.
Jag ser, att han vill prisa mitt namn
under hårdare kval än dessa.
Och bättre aktar han sig icke
än dem han förbannar."
Ja, Herre, jag prisar ditt heliga namn,
och bättre aktar jag mig icke
än dem jag förbannar.
Men jag förbannar dem.
Vad är det, som pinar mig
och nödgar mig till vilda hämnderop?
Tysta dem, Herre!
Låt mig dö lik din son,
som bad för sina bödlar!
Nej, jag kan det icke.
Hämnd, hämnd!
Är det då en gnista
av din egen rättfärdighet,
tänd i din avbilds hjärta,
som bränner mina lungor,
att de framskälva dessa rop?
Är det Du, som ropar ur mitt bröst?
Du har lovat komma till dom.
Du har lovat komma,
emedan trälarnes lön ropar,
emedan ditt folk förtrampas
och den fattige krossas.
Det är Du, som varnat:
"Gråten, I väldige,
och jämren eder
inför det öde, som eder väntar!"
Men de tro, att Du sover.
Eonerna gå, och Du kommer ej.
Dina straffänglar dröja.
Herre Sebaot,
jag får ju tro på rättfärdigheten?
som med rättfärdigheten förtär mitt hjärta,
Du, som ropar ur mig,
Du, som i mig förgrymmar Dig i din vrede?"
Herren Sebaot förgrymmar sig i sin vrede.
Det är Hans rättfärdighet, som bränner ditt hjärta.
Det är Han, som ropar ur ditt bröst.
Då Han höjer sin stav och sin gissel,
Ve då jorden och haven!
Är det hans straffänglar jag hör?
Men vi dröjen I?
Skolen I ej trampa Guds vinpressar?
Vi skola trampa Guds vinpressar.
Bärarne av vilddjursmärket
skola vi slå med bölder,
och de skola tugga sina tungor av smärta.
Men vi dröjen I?
Vi fördröja oss icke.
Vi hava snöret i hand
och murarelodet
och mäta längden, höjden och djupet
av de förbannelsefyllda världsklotens rymd,
rymden, vari de välva
skarn och synder.
I skolen ödelägga den.
Vi skola lägga den samman som ett brev,
och som fikonträdets löv
skola dess stjärnor falna.
Vi binda av miljoner eldris
kvasten, som skall bortsopa dem.
När kommen I?
Jag längtar.
När kommen I?
Se tecknen!
Hör dem!
Belsasars facklor blända de väldige,
de dövas av vällustfestens sorl.
De se dem icke, höra dem icke.
Men du, vars hörsel skärpes av kvalen,
vars syn av rättfärdighetsträngtan,
du ser skenet av hämnarnes pansar,
du hör deras hästars hovslag i fjärran.
Jag ser skenet av svavelgula pansar,
jag hör hästars hovslag som tordön i fjärran.
Jag hör bruset av ett stigande hav.
I kommen.
Jag varder hämnad och ropar:
förbarmande över mina bödlar!
förbarmande över mig!
Herre Sebaot!
frälsa, då Du straffar!
Herren Sebaot frälsar, då Han straffar.
Det är i kärlek Han vredgas,
det är i kärlek...
Välsignat Hans namn!
(Trälen dignar under gisselhuggen, släpper vridstången, faller framstupa och trampas till döds.)
25 jan 2004