(Han sjunger, medan bödlarne pina honom:)

Att dö för det, som ger ett värde åt vårt liv,
det är en vacker död, en maratonisk lek.
Att dö för Neros bödlar på en pinobänk
och få till eftermäle: "han var Neros vän",
är mer än plågsam död - en självförvållad skam,
som icke hugnas av att kvalen lösa upp
på samma gång som livets band min sångs.

För den, som hunnit fram till Hadesdjupets rand,
hur annorlunda ter sig livets väg än förr!
Jag fann det stort att våga invid Cesars tron
besjunga Katos strid för fädrens republik,
vars frihet var ett ok, på slavens skuldra lagt.
Nej, det var fegt. Jag skulle lytt mitt hjärtas bud,
jag skulle sjungt en konstlös och förtvivlad dikt,
sjungt den på torg och gator till förtvivlans barn:
Upp, slavar, mina bröder! Upp till kamp och död
för eder frihet, arvingar av Spartacus!
Upp, slavar, mina bröder! Upp till kamp och död
för edra barns och mänsklighetens frihetsstat!
Vad mer, om jag i sångarlön fått korsets död?
Att dö för det, som skänker värde åt ett liv,
det är en vacker död, en maratonisk lek.

Nu kan jag blott i takt med bödelstängers grepp,
i takt med kvalens dova rytmer sända ut
mitt länge bundna hat, min vrede, mitt förakt
för all den smuts, som världen kallar ren,
för all den världens storhet, som är låg,
och han skall tystna i sin första frihetsstund,
den från sin boja lösta sången, då mitt bröst,
som länge halvförkvävt har andats lögnens luft,
sig häver upp atletiskt brett och sänder ut
i glödhet dallring ur sitt hjärtas strängaspel,
just som det brister, harmen mot mig själv,
som tvang min sångargenius gå med kedjad fot.

Det skymmer för min syn, knappt kan jag sjunga mer;
men hör mig, sångare, som kommer efter mig!
Sjung ljuvt för hjärtan, som behöva vila ut,
men giv din sång ett brännjärn även i dess hand
att sveda i det uslas kött dess märke in!
Den bödelstjänsten är en kärlekstjänst
mot oss, eländets barn, vi bäre slavens ked,
senatorns toga eller Cesars diadem.
Låt histrioner jollra till sitt strängaspel
om Lesbia, Delia, Lydia, Chloris, Corydon;
men du, sjung du som folkens skald från Nasaret,
förkunna riket, där den minste ställes främst,
låt hägra fram för slavens syn Astreas stat,
bjud honom bygga upp rättfärdighetens Rom,
på ödemurarna av skändlighetens Rom,
och tag, som folkens store skald från Nasaret,
förtröstansfullt din lön i hån och nöd och död!

Slav är envar, ha Stoas vise sagt,
som ej behärska lärt sitt öde och sig själv.
Slav var jag; nu, ack sent, för sent, jag vet mig fri
och andas ut min själ i detta maningsrop:
framåt, du frie skald, framåt, framåt, soldat
i mänsklighetens tjänst! Igenom nöd och kval
framåt och dö med glädje på din sköld!