Jag hade min första psalmbok fått,
en prydlig med silverspänne,
och sprang en söndag - jag minns det gott -
så glad till kyrkan med henne.
Jag minns den dagen
hur gatan sken
av vårdagg tvagen
så blank och ren;
hur frisk och grön
vid hemmets vägg
stod blommande skön
syrén och hägg.
O, vad fägring, doft och ljus!
Himlen log,
folket drog
högtidsklätt till Herrens hus.

Se, kyrkotornets gyllene kors,
det flammar av solens lågor!
Där uppe brusar det ut en fors
av malmens skälvande vågor.
Mot fjärran blånande Visingsö
flyr klangen dånande
över sjö,
som är en spegel
av eterfärg
för skyar, segel
och gröna berg.
Bing bang, bing bang!
Den hela stad
tar ett bad
i ljus och doft och klockors klang.

Bland åldriga trän står hög och sval,
med Sveas vapen och Götas
i mejslad granit, stadskyrkans portal,
där högtidsskarorna mötas.
Där såg jag vandra
i syskontåg
bredvid varandra
hög och låg;
de voro nog skilda
till stånd och id,
men samma milda
söndagsfrid
låg över allas pannor dock.
Ur skolan skred,
led vid led,
barhalsad och rosig en gosseflock.

Jag följer skaran, som allvarsam
och tigande kosan länkar
på gravstensbelagda gångar fram
bland pelarrader och bänkar
Där såg mitt öga,
hur dagern skalv
in under de höga
skumma valv.
Men korset stod
med törnekrans
som i en flod
av himmelsk glans
långt bort i korets samlade ljus.
Orgelns gång,
folkets sång
fyllde templet med toners brus.

Jag tog min psalmbok och öppnade den
med högtidsstämning i sinnet
och såg ett träsnitt - och ser det än
bevarat troget i minnet.
Det föreställer
kung David själv
vid Kidron eller
Jordanens älv,
han spelar för Herran
en psalm med fröjd,
konturen i fjärran
är Zions höjd. -
Det var i konstväg ett underligt ting
i Lundstöms manér,
från hans atelier,
den gamle Lundströms i Jönköping.

Men då, vad skönhet jag såg däri!
Med vilka färger på stunden
min andaktsbävande fantasi
belagt den suddiga grunden!
Vad safir-ängar
och blåa berg!
Kung Davids strängar
ha solens färg,
från harpan springa
där gnistor ut,
som tona och klinga
och dö till slut
i orgelböljors väldiga dån.
Till harpans slag
hörde jag
rösten av Isais krönte son.

Jag hörde hans röst i folkets sång:
"min frälsade själ skall svinga
till Salems himmelska berg en gång,
där änglaharporna klinga."
Jag såg på mitt blad,
hur bergkonturn
i solens bad
steg mot azurn;
jag hörde och såg
av lärkors mängd
ett jublande tåg
till salig ängd.
Min längtan fick även ett vingepar
och flög, hon ock,
i lärkors flock
mot Zion, som glänste i eter klar.

Hon flög över lundar av oljeträn
och Kanaans byar och städer,
ur vilka skaror tågade hän
med palmer och högtidskläder
på cederfransade
stigar fram
med offerkransade
vita lamm;
i väster glimmade
havets ban,
där skeppen simmade,
svan vid svan.
Men jorden syntes allt fjärmare,
och Salem stod
i luftens flod
med gyllne tinnar allt närmare -

Med gyllne tinnar i eter skön
och fladdrande fanor otaliga,
det susade vingar på murens krön,
där svävade skaror av saliga.
Och där, och där!
Jag ser det grannt;
där vinkar en kär,
en väl bekant,
en härligt klar
och skär gestalt.
den döda, som var
en gång mitt allt.
Jag flyger att vila i hennes famn,
att sänka varm
till modersbarm
min längtans bävande lärkehamn.

Men nu, ack nu tog psalmen slut,
nu stannade orgelströmmen,
mitt träsnitt var färglöst som förut,
och jag satt vaknad ur drömmen,
och templet stod där
mörkt och kallt -
jag saknar min moder
över allt.
Hon var där väl,
hon var nog när
min barnasjäl,
men sågs ej där,
den älskade uppenbarelse,
och hjärtat frös
i moderlös
och vinglös stackars varelse.

Det var ett moln, som kom och gick
med skuggor ute och inne,
med skymning i kyrkan ett ögonblick
och skymning i barnets sinne.
När molnet flytt,
kom ljus på stund
i lynnet på nytt
och i korets rund.
Jag tänkte på henne,
som nyss jag sett
och kände, vi tvenne
voro ett.
Det var en hälsning från Salems stad,
var solglimt, som
i kyrkan kom
mellan fönsterskuggande almars blad.

 * 

Och länge var gamle Lundström mig
en mästare utan like:
hans träsnitt gömde ju inom sig
ett strålande skönhetsrike.
Fra Giovanni!
Vad innerligt
jag sedan fann i
din pensels bikt
var förebådat
av vad med fröjd
som pilt jag skådat
i Lundströms slöjd.
Och vad jag kände vid gubbens grav
jag känner än:
tack, du vän,
du barndomsvän, för vad du gav!