När sist jag färdades denna led,
då smyckade våren lund och hed,
med spegeln bäcken till blommor sprang,
och rymden fylldes av klockors klang,
och solen lyste ur morgonsky,
och stugan vid grinden där var ny.
Från dörrn mig mötte ett blitt "Guds fred!".
Där stodo, klädda i högtidsskrud,
den unge bonden och hans brud.
De hälsade glatt; sen sporde han:
"Varifrån och varthän, du vandringsman?"

Men nu, när jag färdas samma led,
går solen i tunga skyar ned,
och bäcken är mörk och himlen skymd,
och klockor dåna i mulen rymd.
På heden härjar en höstlig vind,
och grånad av år är stugan vid grind,
och ingen hälsar mig där "Guds fred!"
fast dörren som fordom öppen står,
men ut en svartklädd skara går
mot kyrkogårdens gulnade trän. -
O, vandrare, vadan och varthän?

Så färdas jag fram min tysta led,
hör Tiden rulla ut sin ked,
han mäter sekundernas snabba fart
med pickande hjärtan, som brista snart;
han mäter skeden av år vid år
med släkten, som trampa varandras spår;
allt djupare firar han kabeln ned
med länk vid länk av grav vid grav,
att pejla oändlighetens hav,
och söker fåfängt varje stund
att nå det evigas ankargrund.

*

Jag drömde mig fly bland solars mängd
från stjärneängd och till stjärneängd.
Var stjärna, ack, var ett fängelse
för tvivel, kval och förgängelse,
från alla stego där suckar opp:
"var stamma vi från, och vart går vårt lopp?"
Var stråle, som hän genom rymden far,
är ett bud, som letar och ber om svar.
Men svaret på "Vadan och varthän?"
är gömt på det tigande Mörkrets knän.

Jag drömde mig sen i den bästa hamn:
jag var ett barn i min moders famn.
På frågan jag hört från stjärnorna nyss,
gav hon mig svar med en ljuvlig kyss.
Vi sågo och sågo på varann,
allt annat i världen än hon försvann,
och rummets oändlighet slöt sig då
tillsammans i hennes öga blå,
och tiden stod: i min moders blick
jag in i det eviga skåda fick.