(Situationen: den charmige Karmides, sinnlighetens representant i boken, glider ner för floden med sina vänner på väg till en fest; och passerar härvid pelarhelgonet Simon, den självplågande avhållsamhetens demon, som symboliskt nog håller till på Aténs begravningsplats.)

Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss förnummits, hade överröstats av Simons starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat, och endast de jämna årslagen hördes, medan båten gled fram på sin ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada lag, som var samlat inom relingen, hade upphört att skratta och sjunga och lyssnade nu för omväxlings skull till pelarmannens sång.

Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor hängde kring hans sidor; två gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, förde årorna, Praxinoa, den förtjusande hetären, satt som härskarinna över rodret. Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnesslö eftervärld förgätne skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande dynor med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende, lycklig och halvrusig, bland månen, stjärnorna och de vita strömolnen. Palladios, sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till pelarhelgonets sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel, låg i samma behagliga ställning som hans vän Olympiodoros, men istället för att välja ett lika hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen stödd mot relingen lutat sig över vattnet och roade sig med att skåda månens bild där nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala böljan. Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta, alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga sången, som likväl skar genom märg och ben, allvarlig som han var och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den sköna natten med dess trolska ljus.

Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt och förkrossat, om en varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta, vars lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld, som ryter i sitt hjärtas ångest, seende att synderna likt stormande vågor slå tillsammans över hennes huvud.

Simon sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra, talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa där, bruds och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne...

(Den siste atenaren, Skrifter V s.155-6. Texten efter 5:e upplagan.)

(Not: Hylas och Ganymedes var två legendariskt vackra pojkar i den grekiska mytologin, den ene Herakles älskare, den andre Zeus'.)