Lucifer, det är Ljusbringaren eller Morgonstjärnan, hette den förnämste av alla änglar, serafernas furste, skaparens gunstling, i renhet, makt och majestät underlägsen endast den heliga treenigheten själv. Högmod och avund bemäktigade sig, man vet ej huru, denne höge ande. Han ville störta Gud och sätta sig själv på allmaktens stol. Änglar av alla ordningar läto vinna sig för hans plan. På en vink av den överdådige stormade oräkneliga intelligenser från de lägre himlarne och jorden upp mot empyréen att förena sig med de avfällige serafer, keruber och troner, som ställt sig under upprorets fana. I himmelen vart en stor strid. Över dess skiften vilar en slöja. Den helige Johannes i sin uppenbarelses bok lyfter dock en flik och låter oss se Mikael i spetsen för Guds legioner kämpande med Lucifer. Utgången blev dennes och hans anhangs nederlag. Den sköna Morgonstjärnan föll från himmelen. Kristus såg den forne serafen lik en blixt nedstörta därifrån.

Den besegrade tillintetgjordes icke. Trygg i medvetandet om sin allmakt blev det Guds outgrundeliga beslut, att motståndaren, genom avfallet förvandlad till ett alltigenom ont väsen, skulle inom vissa gränser hava frihet att verka. Denna verksamhet uppgår i ett den evigt förtappades fortsatta förtvivlade krig mot Gud. Han vinner ock redan i begynnelsen en seger av omätlig betydelse. Han förför människan och bringar henne under sitt välde. Gud förbannar henne och jorden, på vilken hon är försatt.

Världen är icke mer en obruten harmoni, en sedlig enhet. Hon är för alltid splittrad i tvenne kämpande riken: det godas och det ondas.

Guds beslut att så skulle vara och hans förutseende av följderna förkunnades genom en omgestaltning inom själva världsbyggnaden. I den förut fridfulla jordens innandömen öppnade plötsligt ett helvete sina käftar och fylldes med en eld, som bränner allt, men förtär intet.

(Medeltidens magi, Skrifter XI, s.9-11)