Svårt är att säga, hur länge Vigg suttit så, då han hörde bjällerklang. Han sprang till fönstret och tryckte näsan mot rutan för att se vem det månde vara, ty icke kom mor Gertrud med bjällror.

Himmelens alla ljus var tända. De tindrade och strålade. Långt borta rörde sig något svart på snön. Det kom närmare, närmare, och starkare, starkare ljöd bjällrornas glada klang.

Vem är det, som far där? Han håller sig ju icke på vägen, utan kommer tvärs över heden! Vigg visste väl var vägen går, han som om sommaren plockat blåbär och lingon där ute och strövat vida omkring - flera hundra alnar åt alla håll från stugan. Tänk att få åka efter sådana bjällror och köra själv! Knappt hade Vigg önskat det, förrän åkdonet var framme och stannade utanför fönstret.

Det var en släde, förspänd med fyra hästar, mindre än de minsta fölungar. De hade stannat, ty den som satt i släden höll hårt i tömmarna, men de var väl icke roade av att få pusta ut, ty de fnyste, gnäggade, skakade sina manar och sparkade upp snön.

Var icke okynnig, Rapp! Stilla, Snapp! Nätt, styr dig! Lätt, håll dig i skinnet! ropade den som satt i släden. Sen hoppade han ur och gick fram till fönstret.

Maken till karl hade Vigg aldrig sett. Men så hade han då ej heller sett mycket folk. Det var en liten gubbe, just lagom för sådana hästar. Hans anlete var fullt av rynkor, och det långa skägget liknade mossan på stugutaket. Kläderna var ludna från topp till tå. I ena mungipan satt en snugga; ur den ringlade det rök.

God afton, trubbnos! sade han.

Vigg tog sig om näsan och svarade: god afton.

Är någon hemma? frågade gubben.

Du ser ju, att jag är hemma.

Ja, det har du rätt i. Jag frågade litet dumt. Men du har så mörkt där inne, fast det är julafton.

Jag får både julbrasa och julljus, när mor kommer hem. Ett ljus med tre grenar, du.

Hå, mor Gertrud är icke hemkommen än, och du är ensam och får vara ensam en god timme till. Är du icke rädd?

Svensk gosse, svarade Vigg. Det hade han lärt sig säga av mor Gertrud.

Svensk gosse, sade gubben efter och gnuggade sina bälgvantar och tog pipan ur mun. Hör du, kurre, vet du vem jag är?

Nej, svarade Vigg, men vet du vem jag är?

Gubben tog av sig pälsmössan, bugade och sade: jag har den äran att tala med Vigg, hedens hugstore kämpe, som nyss fått på sig sina första par byxor, hjälten, som icke det längsta skägg skrämmer. Du är Vigg, och jag är julvätten. Har jag den äran att vara känd?

Å, är du julvätten? Då är du en snäll gubbe. Mor har ofta talat om dig.

Tack för lovordet! Det är dock si och så med den saken. Vigg, vill du följa med ut och åka?

Det vill jag, men jag får väl icke, ty om mor kommer hem och jag är borta, hur går det då?

Jag lovar, att du skall vara hemma före mor. En karl står vid sitt ord och en gumma vid sin påse. Kom nu!

Vigg sprang ut. Men vad det var kallt, och vad Vigg var tunnklädd! Vadmalströjan var så snäv, och träskorna hade åter nött hål på strumphälarna, som mor Gertrud lagat så ofta. Men julvätten stängde dörren, lyfte Vigg i släden, svepte slädfällen kring honom, gav honom en rökpuff i näsan, så att han nös, och, klatsch! nu bar det av.

(Lille Viggs äventyr på julafton, 1875)