Singoalla

Medeltid. Ett slott i de småländska skogarna. Sjuttonårige riddarsonen Erland möter kärleken (och sin egen sexualitet) i zigenarflickan och naturbarnet Singoallas gestalt. Följer sina känslor trots risken för social undergång, men "räddas" i sista stund, och omprogrammeras till att förtränga och förneka.

Tio år senare konfronteras han med sitt förflutna genom den hemlighetsfulla gossen Sorgbarn, som med hypnotisk kraft (för)leder honom till nattliga möten med den återkomna Singoalla. Erland splittras ohjälpligt mellan förståndets dagsida och nattens drifter, och hans själsliga sönderfall - ackompanjerat av och speglat i den annalkande pesten - leder slutligen till katastrof.

Som Rydberg underströk måste Singoalla läsas som en saga: en stiliserad och symbolisk berättelse utan realistiska anspråk. Paradoxalt nog uppstår härvid psykologisk realism i teckningen av Erland, som blir en - för sin tid - ovanligt sammansatt och komplicerad romangestalt.

Singoalla är den enda av Rydbergs romaner som har överlevt. Ett skäl är dess tidlösa motiv. Ett annat att den p g a sin tillkomsthistoria fick novellens koncentrerade persongalleri och tema istället för följetongsromanens spaltfyllande mångordighet. Ett tredje att den inte försökte behandla aktuella samhällsfrågor utan skrevs "avsiktslöst".

Rydberg själv kallade Singoalla för "sitt älsklingsbarn". Berättelsen gavs ut fyra gånger under hans livstid; varje gång skrev han om den. Den fjärde upplagan (vars författare hade fyllt 65) är en helt annan bok än den som skrevs av 28-åringen.

erland
 
Linoleumsnitt av Svenolov Ehrén
singoalla
 
Återgivna med konstnärens tillstånd

Upplagorna:

1:a (1857, publicerad i den litterära kalendern Aurora för år 1858):
Omedelbar och upprörd; Weltschmerz och undergångsstämning. Slutar med idel lik på scenen.

2:a (1865, Oscar Lamms förlag):
Helt nytt slut. Erland överlever, om än som eremitmunk, och en möjlig framtid antyds i hans återvändande son.

3:e (1876, Torsten Hedlunds förlag):
Språkligt omarbetad i enlighet med Rydbergs nya puristiska ideal.

4:e (1894, Albert Bonniers förlag):
Den definitiva texten, som återkommer i (nästan) alla senare upplagor. Ett omarbetat förstakapitel vidgar berättelsens tidsperspektiv. Typografi och illustrationer av Carl Larsson.

Singoalla fick sitt stora genombrott först med den fjärde upplagan. Efter Rydbergs död blev den hans mest lästa och sålda verk, med otaliga upplagor på olika förlag. Den har filmats (1949) och blivit opera (1940, musik av Gunnar de Frumerie).

Illustrationerna:

Rydberg var förtjust i Carl Larssons teckningar - vilkas romantiska sagostämning onekligen harmonierar med texten - och såg till att Göteborgs Konstmuseum köpte originalen. För att helt komma till sin rätt behöver de stort format, som i praktupplagorna från 1904 (7:e), 1919 (15:e) och 1928 (25:e).
 
Helt annorlunda är Svenolov Ehréns linoleumsnitt i Norstedts upplaga från 1969. De anknyter till ett medeltida bildspråk och bryter härigenom pikant mot romanens artonhundratal. Bilderna ovan kommer från omslaget.


Smakprov

Fulltext (projekt Runeberg, 11. uppl., moderniserad stavning)
Fulltext (Litteraturbanken, 1. uppl.)
Fulltext (Litteraturbanken, 2. uppl.)
Fulltext (Litteraturbanken, 4. upplagans text, utan illustrationer)


Översättningar

Till startsidan

23jan2004