Sommaren 1887, sedan den tyngsta delen av de vetenskapliga Undersökningarna publicerats, skrev han snabbt en litterärt formad version av sitt germanska mytepos. Ursäkten var att den svenska ungdomen behövde en framställning av fädernas sagor; den utlösande orsaken var att Kata Dalström (senare känd socialistisk agitator) på ett otillfredsställande sätt använt delar av hans mytologi i en barnbok.

Resultatet blev klart lyckat, till och med i hans egna ögon. Och fortfarande läsvärt, om man tar det för vad det är: en tidig fantasy, skriven på ett lagom arkaiskt språk och genomlyst av författarens uppriktiga tro på sin saga.

Upplagor och illustrationer

Endast en upplaga (1887) under Rydbergs livstid.
Därefter har den dels getts ut som en del i Samlade skrifter (tillsammans med några uppsatser), dels separat med illustrationer av John Bauer (första gången 1911). Bauers veka figurer går väl inte helt ihop med textens högstämda allvar, men några av dem är psykologiska fullträffar.

Smakprov

Fulltext (Litteraturbanken, 1. uppl.)
Fulltext (Projekt Runeberg, 3. uppl.)

Översättningar

Sagan om svärdet

Gudasagan var Rydbergs tredje försök att formulera mytens epos i populär form. 1884 gick det andra, Segersvärdet, som följetong i Ny svensk tidskrift. I Danmark gavs den också ut som bok - Sejrsværdet (1885) - men inte i Sverige, kanske på grund av en elak parodi författad av den legendariske litteraturhistorikern Henrik Schück.

Det första försöket låg klart redan 1882 men stannade i byrålådan. Många år senare upptäcktes det och gavs ut av Viktor Rydberg-sällskapet under den tolkieninspirerad titeln Sagan om svärdet (1993).

Den första versionen är charmigare och mer omedelbar än den slutliga (som å andra sidan är mognare och mer genomarbetad). Den viktigaste skillnaden är dock tendensen: medan Sagan om svärdet är färgad av sympati för mytens upprorsman, smeden och konstnären Völund, så ser Gudasagan saken mer från Odens synvinkel.

Sagan om svärdet har kunnat köpas från Rydbergs-sällskapet men är numera utsåld.